Nummer.se
Kyligt intensiv alpprinsessa
Björn Gunnarsson.
Publicerad 17 maj 2011.
RECENSION/TEATER. Perfekt balans mellan kyla och intensitet. Alperna spyr lava och Petra Fransson blir en skugga ur dödsriket, när Avdelning14 gästar Teatr Weimar i Malmö med Elfriede Jelineks Rosamunde. Nummers Björn Gunnarsson får allt han förväntar sig.
Vem är duet som Elfriede Jelinek insisterande tilltalar i sitt tredje prinsessdrama Rosamunde? Mest troligt är det en självbespegling av dramatikern. "Pennan för jag outtröttligt" pekar mot en skrivande kvinna som kämpar för erkännande, och samtidigt mot erkännandets degradering av integriteten.
Bildspråket är ibland högtidligt med citatinslag av folkviseaktig naturromantik mycket blommor, stjärnor, hjärtan och bergstoppar. Säkerligen har fragmenten att göra med romantikernas dyrkan av den alpnatur vars turistifiering Jelinek hatar.
Just Jelineks hatiskhet är det mest tydliga temat. Man känner igen den "rabulistiska fundamentalfeministen", som hävdar att "kvinnan bara låtsas slita sina bojor". Hon som i raseri skriker ut: "kärlek är bara en pojkdröm!", eller "Du kan inte frigöra dig från formen!", det sistnämnda nog en kommentar till den upplösta dramastilen. Hon som hatar "den oskyldiga schlagerfestivalen" och samhällets skenhelighet.
Det blixtrar till av humoristiska Jelinekismer: leendet som egentligen är rynkor fastän "jag använt den där krämen". Men "hatet som slår rot i mitt hjärta slår inte andra, det slår mig" är ett ganska gripande yttrande om det är självbiografiskt.
Som en skugga ur dödsriket träder Petra Fransson fram i produktionsgruppen Avdelning 14:s iscensättning av Jelineks text. Med bronsfärgat ansikte framstår hon som en levande staty, och tack vare frisyren som en yngre kopia av Jelinek.
Inledningsvis består gestaltningen bara av ytterst begränsat minspel och små betoningar. Så småningom blir det mera kropp som ordens kraftkälla. Vid ett bakbord med två alper av deg blandar skådespelaren bakpulver, karamellfärg och diskmedel, och lagom till rollfigurens raseriutbrott spyr vulkanerna ut sin kemiska lava. Det är en lite oväntat enkel symbolik.
Franssons textsäkerhet utvecklas märkbart under föreställningens gång. Under de mest känsloladdade partierna ordet "haaaaaat!" med vibrato har hon den perfekta balans mellan kyla och intensitet och den framställningskonstens auktoritet, som man förväntar sig av en skådespelare i Teatr Weimars krets.
Svenska Dagbladet
Gråmålad reflektion av livets rörelser
Theresa Benér.
Publicerad 22 maj 2011.
Det krävs ett visst mod av en skådespelare att utan regissör gå in i Elfriede Jelineks till synes kompakta ordkaskader och flyta iväg i meningarnas motströmmar. Petra Fransson står ensam på Teatr Weimars lilla scen, vid ett köksbord med råvaror till bakning och två vulkanlika degklumpar. Hon talar om vattnets knivseggar som tränger in i henne, om vågor av kärlek, eller om svek, aggressioner och smärta.
Monologtexten handlar inte om något, den genomströmmar sin uttolkare. Som musik. Och det är just så Petra Fransson möter variationerna i Rosamunde, som är tredje avsnittet i Elfriede Jelineks svit Prinsessdramer.
Petra Franssons ansikte och händer har målats gråsvarta, samma granitfärg som hennes blus och byxor. Liksom i Becketts monolog Not-I framträder här en ljusröd mun och läppar som rum för verbala utsöndringar från ett ogripbart jag.
Den som talar kan vara Rosamunde, en fiktiv feminist av idag, eller Rosamunde, prinsessan från Cypern, uppdiktad 1823 av Helmina von Chézy och tonsatt av Schubert. Det kan också vara Elfriede Jelinek, Petra Fransson, eller någon obenämnd prins. Rosamunde är en röst, ett flöde av erfarenheter, ett biografiskt partitur.
Fransson lyssnar sig in i texten, färgar den medvetet med omväxlande cynism, resignation, sensualism, raseri, manipulation eller resonerande samförstånd. Hennes dynamiska variationer och närkontakt med publiken gör att man följer med henne in i textens iakttagelser, argument, anklagelser och uppgivenhet.
Petra Fransson är del av produktionsgruppen Avdelning 14, som bildats av de tre skådespelarna från Christina Ouzounidis hyllade Heterofil. Tidigare har Avd 14 spelat Pia Örjansdotters dramainstallation Exit: Presence, där ett odefinierat subjekt i en scenbur intar olika positioner och söker sig självt.
Petra Fransson gör Rosamunde som del i sitt avhandlingsarbete på Teaterhögskolan i Malmö. Hon forskar bland annat i skådespelarens upphovsmannaskap.
Genom att arbeta med Elfriede Jelineks drama får Petra Fransson säkert ytterligare fördjupning till sina frågor. De motstridiga röster och viljor som konfronteras i Rosamunde krossar ju bilden av en individ som upphovsman till sitt eget liv.
Kanske är en människa bara föränderliga vågor av skapande energi, som tillfälligt formas, möter andra vågor, plaskar ner och omformas på nytt, i ett evigt kretslopp? En upphovsman är alltså bara den som reflekterar livets rörelser.
Helsingborgs Dagblad
"Haaaaaat!" med vibrato
Björn Gunnarsson.
Publicerad 17 maj 2011.
TEATER. Det är mycket med Frans Schubert och romantiken i Elfriede Jelineks tredje prinsessdrama Rosamunde. Den fullständiga titeln, "Rosamunde, prinsessa av Cypern", härrör från Helmina von Chézys pjäs från 1823, till vilken Schubert skrev musik. Man kan också erinra sig undertiteln till alla prinsessdramerna: "Döden och flickan I - V". Egentligen borde de väl heta "Döden och kvinnan", för Jelineks gestalter är knappast några väna romantiska jungfrur.
Vem duet i Jelineks insisterande tilltal egentligen är blir svårt att utreda. Det kan vara Helmina von Chézy, som drabbades av det litteraturhistoriskt oblida ödet att hennes pjästext har gått förlorad, medan Schuberts musik är världsberömd. Det kan också vara den litterära figuren Rosamunde själv. Men troligast, och mest meningsskapande i denna svårbegripliga text, är att tolka den som en självbespegling av dramatikern.
Ensam vid mitt skrivbord, och pennan för jag outtröttligt, pekar mot en skrivande kvinna, som kämpar för erkännande, och samtidigt mot erkännandets degradering av integriteten. Inte minst svagheten i behovet av en speglande man. Döden tycks inträda genom vatten, eller genom en trafikolycka: på typiskt Jelinekmanér blandas hela tiden klassiska referenser med vardagliga trivialiteter.
Bildspråket är ibland högtidligt, med citatinslag av folkviseaktig naturromantik mycket blommor, stjärnor, hjärtan och bergstoppar. Säkerligen har fragmenten att göra med romantikernas dyrkan av den alpnatur vars turistifiering Jelinek hatar. Just Jelineks hatiskhet är det mest tydliga temat. Med satiriskt drypande ord som dirndlerotik börjar man känna sig hemma i Jelineklandet. Man känner också igen den rabulistiska fundamentalfeministen, som hävdar att kvinnan bara låtsas slita sina bojor.
Hon som i raseri skriker ut: kärlek är bara en pojkdröm!, eller Du kan inte frigöra dig från formen!, det sistnämnda nog en kommentar angående den upplösta dramastilens intentioner. Hon som hatar den oskyldiga schlagerfestivalen och samhällets skenhelighet, samtidsmänniskans brist på autenticitet. Det sistnämnda i linje med nazisten Heideggers åsikter. Men antinazisten Jelinek frågar sig vad den monumentalt och romantiskt skönhetsdyrkande nazifilmaren Leni R(iefensthal) har att säga oss idag. Det blixtrar till av sardoniska, humoristiska Jelinekismer: Den förbannade skönheten klibbar fast vid oss. Eller leendet som egentligen är rynkor fastän jag använt den där krämen: Men hatet som slår rot i mitt hjärta slår inte andra, det slår mig är ett ganska gripande yttrande om det är självbiografiskt.
Som en skugga ur dödsriket träder Petra Fransson fram när hon gör entré i produktionsgruppen Avdelning 14:s iscensättning av Jelineks text. Med bronsfärgat ansikte, skulpturalt sidobelyst, framstår hon som en levande staty, och tack vare frisyren ser hon ut som en yngre kopia av Jelinek, kanske en understrykning av den biografiska tolkningen. Inledningsvis består gestaltningen bara av ytterst begränsat minspel och små betoningar. De sistnämnda är traditionellt teatrala: yttringar som o hjärtat mitt/ vilken fröjd att kyssa dig igen uttalas utan ironi. Så småningom blir det mera gestik, mera kropp som ordens kraftkälla. Vid ett bakbord med två alper av deg blandar skådespelaren bakpulver, karamellfärg och diskmedel, och lagom till raseriutbrotten spyr vulkanerna ut sin kemiska lava. Det är en lite oväntat enkel symbolik. Franssons textsäkerhet utvecklas märkbart under föreställningens gång. Under de mest känsloladdade partierna ordet haaaaaat! med vibrato har hon precis den perfekta balans mellan kyla och intensitet, och den framställningskonstens auktoritet, som man förväntar sig av en skådespelare i Teatr Weimars krets.
Kvällsposten
Svart kraft
Malena Forsare.
Publicerad 14 maj 2011.
Malena Forsare är på Teatr Weimar och ser Rosamunde av Elfriede Jelinek.
En kvinna går över scenen och ställer sig tätt inpå publiken. Så står hon där en stund med sitt svartmålade ansikte under strålkastaren. De vita ögongloberna och läpparnas insida är det enda som bryter ljus. Det ser lite grand ut som om hon ler, att hon tänker säga något, man kan ana det som en rörelse vid tungans spets; nu kommer det: "Tyvärr", säger hon. "Tyvärr har vatten trängt in i min kropp".
Skådespelaren heter Petra Fransson och scenen är Teatr Weimar i Malmö. Som en del i sitt doktorandarbete ger Petra Fransson Elfriede Jelineks monolog Rosamunde, som är den tredje delen i Jelineks Döden och flickan I-V: Fem prinsessdramer. Valet av text är ett symtom på doktorandprojektet, som behandlar "skådespelarens radikala potential och upphovsmannaskap". Enklare uttryckt rör det sig om ett utforskande av skådespelarens självständiga arbete med kropp, röst och text i ett rum, vilket inledningsraden med trängande vattentema gör oss direkt uppmärksamma på. Där finns alltsammans: orden, ordens förhållande till kroppen, omständigheterna som gör att orden måste formuleras.
I Rosamunde finns ingen given överskådlighet, ingen logisk linje, utan istället figurer av text och brottsstycken av sammanhang. Detta tvingar skådespelaren att aktivt skapa situationer, att aktivt skapa relationer, att aktivt, med varje ny ansats, skapa sig själv.
I Petra Franssons gestaltning översätts texten till partier av språk som blommar upp, kastas ut, vrider sig och viskar i ett stegrat tempo, allt sprunget ur skådespelarens fysik. En fysik som är samlad och målmedveten, naken och samtidigt full av integritet. En kropp som sysselsätter sig med att försöka få bukt med textens uppvirvlande hat. En kropp som försöker begripa sig på kärleken, som hos Jelinek förnekas till en "pojkdröm".
Det kan vara enkelt och litet, som den där tung-spetsen i inledningsscenen. Och det kan vara enkelt och majestätiskt, som två utbredda armar som hjälper rösten att få stöd och kraft inifrån buken.
Petra Franssons Rosamunde, som är ett tvärkonstnärligt samarbete med konstnären Sofie Josefsson och kostymören Jenny Ljungberg, är en bländande musikalisk exkursion på teatern: vill man kan man lyssna efter hennes röstarbete med en musikalisk terminologi till hands (forte, piano, meno mosso, dolce och så vidare). Det vi ser, en kvinna i svart som talar och som bakar en fruktansvärd sockerkaka, avsäger sig det behagfulla. Med tvingande koncentration och utslungad kraft.
Sydsvenskan
En briljant akt av anklagelse
Boel Gerell.
Publicerad 15 maj 2011
ROSAMUNDE. När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur lämnade ledamoten Knut Ahnlund slutgiltigt Svenska Akademien. Valet hade för överskådlig framtid ödelagt utmärkelsens värde, menade han och beskrev hennes författarskap som monomant och enkelspårigt: utan spår av konstnärlig strukturering.
Och det är förstås också ett sätt att läsa Jelinek.
För Petra Fransson som med Rosamunde (tredje delen i sviten prinsessdramer) vill utforska skådespelandets radikala potential och skådespelarens upphovsmannaskap är textens öppenhet och brist på konventionell handling snarare en förutsättning för undersökningen.
Ensam på scenen väver hon samman styckets båda röster till en ljungande anklagelseakt mot sig själv och världen och i efterhand har jag svårt att rekonstruera exakt vad hon sagt men vet med säkerhet vad jag känner. På så vis kommunicerar Jelineks text med mottagaren, via associationer och emotionella referenser, som bildkonst eller dans om man så vill konstformer som av tradition går fria från det narrativa oket.
Valet av text får alltså sägas vara lyckat och Franssons tolkning är inget annat än briljant när hon spänner blicken i oss från den lilla scenen. Arbetet är en del av hennes avhandling vid Teaterhögskolan i Malmö och för produktionen står teatergruppen Avdelning 14 som så sent som i vintras debuterade på just Teatr Weimars scen med Exit Presence.
Med högt uppsatt hår och smal midja liknar pjäsens författarjag Jelinek själv, i färd med att mata en vulkanlik deg med en så stor laddning bakpulver och karamellfärg att den erupterar i en flod av röd magma. Explosionen har sin pendang i spelet, när gestalten avlägger sin bekännelse att ha svikit allt och alla inklusive texten och de tighta jeansen.
Högt blandas med lågt när Jelinek görs just så motsägelsefullt spänstig som hon kan vara, högstämd och drastisk, rolig och hjärtskärande. Om Ahnlund har vägarna förbi borde han absolut titta.
Aftonbladet
Fängslande, svart monolog av Jelinek
Barbro Westling.
Publicerad 16 maj 2011.
TEATER "Föreställningen misslyckad. Också bra." I Elfriede Jelineks texter finns en svartsyn och galghumor vars radikalitet kan vara svår att både uthärda och få syn på. Petra Fransson, från gruppen avdelning 14 på Teatr Weimar i Malmö, lyckas dock med det synnerligen svåra; att förkroppsliga Jelineks text så att den snuddar vid något igenkännbart men som via växlande tilltal, kast och crescendon lidelsefullt också tar oss vidare. När Jelinek fick Nobelpriset framhöll hon att hon fick det som kvinna, inte som författare och att Peter Handke hade varit värd priset mer än hon.
Alltid i underläge alltså och provocerande i sitt fasthållande av att befinna sig där. Författaren som fast i språket och samtidigt i kravet att en gång för alltid formulera något giltigt och så konfrontationen med alla invändningar och andra röster. Av Jelineks text gör Fransson tydliga ansatser, skapar logik, kastar omkull den, berättar, argumenterar och angriper, ger direktiv och vägrar själv följa dem. Man känner igen författarens obändiga språkliga gestalt (i fin översättning av Magnus Lindman) men Petra Fransson tillför scenisk konkretion, hängivenhet och ett slags värme som inte bara naglar fast egen auktoritet utan också driver fram en tolkning som verkar närmast befriande.
Fysiskt nära och med svartmålat ansikte inleder Petra Fransson monologen Rosamunde, den tredje av Jelineks fem prinsessdramer, och fängslar under en timme oupphörligt publiken med sin röst.