rosamunde av elfriede jelinek
i översättning av magnus lindman
rosamunde; prinsessa av cypern, drottning över världen, gudinna över döden i livet, född ur skum, vill bara blöta sina bilder lite. nu står hon på knivens egg och drunknar. det var ju tråkigt.
rosamunde är tredje delen i elfriede jelineks döden och flickan I-V: fem prinsessdramer. den är ett blottläggande av frigörelsens och transcendensens dilemma, ett sökande efter röst och en uppgörelse med det lugna, sansade, självsäkra hatet.
uppsättningen är ett tvärkonstnärligt samarbete mellan petra fransson, konstnären sofie josefsson och kostymören jenny ljungberg och vill undersöka dramat som utspelar sig mellan distans och närvaro, mellan absurditet och naturalism, mellan uttryckets höjd och den i rummet och tiden utsatta kroppen.
rosamunde hade premiär 13 maj 2011 på teatr weimar i malmö, spelades på pusterviksteatern och dramaten hösten 2011 och i samband med nationella konstnärliga forskarskolans terminsmöte i malmö 2013.
elfriede jelinek, född 1946, österrikisk författare och dramatiker.
jelinek uppfattar sig själv som en kämpande feminist med klara vänstersympatier. skoningslöst avslöjar hon förljugenhet, fasader och ihålighet i alla de sociala konventioner, ritualer och patriarkala traditioner som leder till kvinnoförtryck och maktmissbruk. med sin satiriska skärpa, sin språkligt virtuosa experimentlusta och inte minst genom att beträda och överskrida tabugränser på det sexuella området har hon provocerat fram häftiga reaktioner.
ett huvudtema i jelineks prosa- och dramatexter är hur fascistiska tendenser lever kvar och frodas i vår samtid. oförtröttligt håller hon perspektivet mot det nazistiska förflutna öppet.
i egenskap av dramatiker skriver jelinek - liksom beckett - för den institutionella teatern, men ifrågasätter den samtidigt på alla plan. med dramer som rastplats, döden och flickan I-V: fem prinsessdramer, bambiland och ulrike maria stuart har jelinek väckt uppmärksamhet genom den sexuella och politiska frispråkigheten som kännetecknar allt hon skriver.
år 2004 tilldelades hon nobelpriset i litteratur för sitt "musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt." (källa:ne)