Skräckis med riktiga tabun

 

Hur blir det om Hans och Greta växer ihop till en enda enkönad incestuös kropp? Om häxan i pepparkakshusets stränga moderlighet, bakugnsvarm och glupsk, på något vis lindas ihop med de osunda banden mellan Askungen, hennes systrar, Rödluvan och alla deras mödrar till ett enda segt sagosekret av ätande och uppätnad? Ja, det blir Danse Macabre Piggies. En allvarligt menad feministisk dekonstruktion av kärleken och folksagan. Påstår den. Fast de tunga strömmarna av sex, oskuld, makt och som drar genom folksagorna går inte att vidröra alls idag utan att bygga med legobitar som pornografiska förväntningar på kvinnligt varande, den infantila sociala prinsessleken utförd av samt hatet mot, och det globalt högt uppskruvade begäret efter snippan.

 

I denna Sara Tuss Efriks skräckis på Teater Galeasen, ett sammarbete mellan Avdelning14 och SUTODA, massakerar Pia Örjansdotter, Sandra Huldt och Petra Fransson en sorts barnkalas hos mor. Sugrör och sprutgrädde visar sig rymma oväntad symbolik om man meckar lite med dem och trions spel, det konstiga unkna frusterande rollspel sagofigurerna ägnar sig åt därhemma, det spelet har fått sätta sig. De bär morrningar, hångelnafs, gynekologi och tvångsmatning, gör betraktaren glatt tolkningsbenägen men aldrig generad och kall av effektsökeri. Helt livsviktigt i ett sådant här fall.

 

Så jag tycker om det här konstverket. För att det är svårtolkat, för att det petar med kladdiga fingrar i riktiga tabun, för att det är både tänkt och rätt perverst.

 

Jenny Teleman

Aftonbladet

 

 

 

Laddat rollspel


DANSE MACABRE PIGGIES
Avdelning 14

 

Det känns nästan som ett kultfenomen att få återse den virtuosa trion från Christina Ouzounidis hyllade ”Heterofil”.

Pia Örjansdotter, Petra Fransson och Sandra Huldt bildade 2010 den scenkonstnärliga plattformen Avdelning 14 för att laborera med egna projekt – Pia Örjansdotter i tvärkonstnärliga konstellationer och Petra Fransson som del av sin doktorandforskning vid Teaterhögskolan i Malmö.

 

Nu möts de i den begåvade Malmödramatikern Sara Tuss Efriks (född 1981) nya pjäs ”Danse macabre piggies”. Likt tre systrar inlåsta i den fallokratiska maktordningens historia genomför de olika konfigurationer av rollspel för att testa kvinnans status och möjligheter. Efrik laddar dem med en drastisk hämningslös- het som även präglar hennes aktuella romandebut, ”Mumieland” (Rosenlarv förlag).

 

Den scenografiska inramningen, av Jenny Ljungberg, är ett barnkalas, med uppblåsta guldstjärnor, menstruationsröd saft och många färgglada sugrör. Aktörerna bär lustiga spetshättor och två har parodiskt prinsesslika klänningar medan den tredje är i röd byxdress och guldplatåskor.

I tvära kast positionerar sig kvinnorna som objekt, fruar, döttrar, offer, män, häxor, bödlar. Deras surrealistiska scener påminner om Jean Genets ”Jungfruleken”, där pigorna rollspelar för att iscensätta ett mord på sin husfru.
Här låtsas kvinnorna vara sagofigurer som Hans och Greta, häxor eller Alice i underlandet, i plötslig mix med jungfru Maria eller nutida tonårsflickor med destruktiva självbilder och ätstörningar.

 

Sara Tuss Efriks språk rör sig obehindrat mellan myter, sagor och nutida uttryck. Så snart de tre kvinnorna fått fart i sina rollspel slänger Efrik in missiler av banala, nedgörande repliker, som osäkrar dem. Det kan röra sig om att ta på sig en klänning, att inte ha opassande kroppsdofter, att behärska sig vid en förlossning, att vara söt och visa förtroende för rådande auktoriteter. Efrik har ett ordflöde och en sylvass precision som osökt för tankarna till Elfriede Jelinek.

 

Denna nyfeministiska dödsdans påminner också starkt om Jelineks ”Prinsessdramer”. Det handlar om kvinnor som envetet söker tolka och slå sig fria ur sexualitetens och könsrollernas maktsystem. Med jämna mellanrum avväpnar de varandra med ett ”jag älskar dig!”, eller ”jag släpper dig fri”, som i nästa stund visar sig vara lögn.

 

Sandra Huldt, Petra Fransson och Pia Örjansdotter är fenomenalt lyhörda för varandra i alla rytmiska omslag mellan ömsinthet, uppsluppenhet, våld och aggression. Scenkonstkollek- tivet Sutoda står för upplyst, osentimental ljusdesign och ”regiöga”, medan Erik Christoffersen skapat elektroniska inpass av musik.

 

Det mest uppfriskande med ”Danse macabre piggies” är den självklarhet med vilken de tre kvinnorna tar plats på scen och låter utforskningen av kvinnan som fenomen bli något oerhört angeläget.



Theresa Benér

Svenska Dagbladet





Tårtljus. Runt gräddtårtan finns ett spirande hopp. Alternativet är kräkhinken.



Kanske är det mitt i föreställningen som scenen med tårtan utspelar sig, eller strax före mitten.

De tre skådespelarna lutar sig över en gräddbakelse spetsad med tårtljus.

Som en glestaggad igelkott vilar den i handflatan; de gula ljuslågorna flämtar mot Pia Örjansdotters, Sandra Huldts och Petra Franssons ansikten.

Det är alldeles tyst, sekunderna går, meningen är att födelsedagsbarnet ska blåsa ut ljusen. Hon håller tillbaka tårarna, försöker trycka ut luft genom läpparna.

De andra hjälper till: ett i taget slocknar ljusen.

 

Jag fastnar för den här scenen vid urpremiären av Sara Tuss Efriks morbida kammardrama ”Danse Macabre Piggies” (Inkonst, 29.11–10.12).

Pjäsen är ett förvridet familjedrama med stråk från kända folksagor, där modersfiguren ständigt ändrar skepnad, från ömsint till ond.

Jag tänker att tårtan symboliserar teatern. Skådespelarnas lutning över dramat, förväntningarna som speglas i anletsdragen, hur de andas över pjäsens kropp.

Jag tänker att allt ryms där; i relationen och i närmandet. I Sara Tuss Efriks text råder annars inga lagar, allt vackert kan gå sönder, all ansats till kärlek kan förvandlas till en hand som håller för hårt om ett stramande hårfäste. ”Begär innebär alltid svek”, säger en av kvinnorna i pjäsen: mot någon annan eller mot dig själv.

 

Jag har två olika vänner, båda med litteratur som arbetsfält, som ogillar exotiseringen av våldet på kvinnorna i Sara Stridsbergs böcker. De menar att den förskönande omskrivningen av den hårda sexualiteten i Stridsbergs författarskap är ett problem.

När jag ser Sara Tuss Efriks pjäs, som så lysande tagits omhand av ensemblen inte minst i samarbete med stjärnscenografen- och kostymören Jenny Ljungberg, funderar jag över vad det betyder att vi, som privilegierade västerlänningar, gillar att grotta ner oss i kroppen och könet som en blödande krigszon. Vad representerar detta, om inte dödslängtan?

 

Inne i Sara Stridsbergs förtvivlade litterära landskap finns ett okränkbart rum, där romanens karaktärer i någon mening alltid överlever.

Denna överlevnadsinstinkt – eller förmågan att släppa efter – finns också i Christina Ouzounidis kultpjäs ”Heterofil” (2008), där trion Örjansdotter-Huldt-Fransson möttes för första gången. Efter att ha rotat runt i scenrummet som sönderkyssta fnask och kastat ut texten i hårda spjut, samlades skådespelarna mitt i rummet. Så sjöng de stilla, utan ansträngning: ”vi andas in, vi andas ut”. Kontrasten var ingen tillfällighet: där och då föddes ett hoppets embryo.

 

Det är detta jag gärna vill läsa in i tårtscenen. Runt om tårtan råder förtröstan. För någonting måste vi tro på, annars återstår bara hinken under bordet på scengolvet, som står där för den som vill kräkas.



Malena Forsare

Sydsvenskan



Somewhere under the rainbow 

Danse macabre piggies
 

RECENSION/TEATER. I Sara Tuss Efriks dödsdans Danse macabre piggies rör sig skådespelarna i Avdelning 14 med absolut precision.

På Inkonst i Malmö ser Anders E Larsson ett förnedrande kalas som slutar i tvångsmatning.

 

De formligen badar i sagornas och myternas värld, där de sitter på sitt barnkalas under en regnbåge av uppblåsta ballonger.

Men det enda som skimrar är Petra Franssons guldplatåskor – umgängesupplägget är lika grym som i en saga av bröderna Grimm:

Inte en trygg stund, det handlar om att äta eller ätas i en tillvaro dit dessa tre karaktärer skickas likt tre små grisar till slakt.

 

Avdelning 14 är en scenkonstnärlig plattform, som förutom Fransson består av Pia Örjansdotter och Sandra Huldt.

Trion träffades under arbetet med Teatr Weimar och Christina Ouzounidis pjäs Heterofil 2008, två år senare ställde de upp plattformen och Danse macabre piggies är produktion nummer fyra.

 

 

Vad förenar scenens tre unibrow-sminkade flickor med gulliga Lilla huset på prärien-hättor? Döden, är väl det enkla svaret. Det mer komplicerade och intressanta stavas ömsesidig förnedring, beroende, strukturell fångenskap och mobbning. Samt makten och kärleken i oupplösligt sjuklig förening.

Kalas är, per definition, något roligt – roligt för att det är roligt, för att det ska vara roligt eller för att man vill att det ska vara roligt. Förväntningarna blåser upp stämningen till havereringsgränsen, med den arketypiska Norénjulen som logisk och svart konsekvens lurande runt hörnet.

 

Dramatikern Sara Tuss Efriks kalas har kraschat redan från början och befinner sig bortom förväntningarnas möjligheter. En illusionslös konstruktion där bara det yttre visar likheter med barndomens sugrörsglada tillställningar.

Här firas det i stället med tvångsmatning, det grävs fram lila kiselstenssörja ur underlivet i en kladdig barnfödarscen (Hans och Greta har förirrat sig in i en kroppslig återvändsgränd), Askungens elaka styvmoder dunkar kraxande näven i bordet och en av de tre flickorna antyder att hon inte längre vill säljas till honom där utanför.

 

 

Precisionen i Franssons, Huldts och Örjansdotter genomförande av hur övertaget ständigt byter gestalt, i hur skolgårdsmobbningens ansikte aldrig slutar att visa upp sig, är absolut. Om det så handlar om kvinnans, barnets eller ideologins misslyckande i att frigöra sig och förvandlas, så sammanfattas det i grund och botten av samma diaboliska rygghuggsprocess: Örjansdotters figur tvingas upp på bordet för att dansa till Huldts a capella-version av Oops, I did it again. När dansrörelserna blir alltmer Britney Spears-åmande kraschas kalaset än en gång, nu med Franssons ord: ”Du ser ju helt utvecklingsstörd ut”.

 

 

Anders E Larsson

nummer.se





DANSE MACABRE PIGGIES

Tre karaktärer sitter runt ett middagsbord. Tre flickor klädda i klänningar och volanger, glitter och stickat, med små transparenta hättor på huvudena. De tittar på varandra, låter blicken vandra från den ena till den andra, försöker hålla sig allvarliga men bryter gång om vartannat ut i hysteriskt fnitter. Så pågår det tills två av dem skärper sig och inleder skrattleken med den tredje som domare – den som skrattar först åker ut. De två flickorna sitter först stilla och tittar på varandra, med gravallvarliga och likställda ansikten, börjar sedan göra groteska grimaser. Den ena flickan är värre än den andra, börjar ackompanjera sina ansiktsförvrängningar med djuriska läten, stoppar in sugrör i näsborrarna och i öronen, gör sig makaber.
 

Så inleds Danse Macabre Piggies med avdelning14, som har spelats på Inkonst nu två helger i rad. Det som vi direkt konfronteras med är genomgående. Uppsättningen pendlar hela tiden mellan skratt och gravallvar. Överdrifterna är både skrattfamkallande och djupt oroväckande. Föreställningen utspelar sig runt ett bord uppdukat till födelsedagskalas, med röd saft och färgglada sugrör. Luftballonger välver sig i en strålande båge över scenen, en enkel och effektiv dekor.
Dialogen är absurd och osammanhängande, vändningarna plötsliga och oväntade. Ett samtal eskalerar till konflikt när en av flickorna vägrar att ta tallrikarna som en annan ber henne om när det ska dukas. En annan tvingas lägga sig på bordet under middagen och bjuda ut sin kropp som varmrätt; kamraten äter bitar ur hennes underliv med kniv och gaffel genom den neddragna gylfen. Plötsligt har en av dem avlägsnat sig från gruppen, står ensam i ett hörn, viskar förtvivlat: ”Jag är ful. Jag är fet. Jag är ett monster. Du äcklas av mig.” Det flickaktigt timida sväller till det makabert monstruösa – som därefter omedelbart stramas åt till det självutplånande och självförnekande.
 

Den ena extremen slår snabbt över till den andra, lika snabbt som maktförhållandena mellan de tre ständigt omkullkastas och inverteras. Tidigt i pjäsen säger en av flickorna: ”Vad som helst är jag – men inte det: jag är inte söt.” Det tummar alla på, på flickors vis. Och så inleder de sina lekar, sina rollspel som använder sig av de klassiska barnsagornas material, men som tänjer på dem och förvränger dem så att de än är tre små grisar på barnkalas, än iscensätter en incestuös Hans och Greta-historia, där Greta förkunnar att hon brukar knulla sin brorsa. Det är en värld instängd mellan flickrummets tillslutna väggar, ett kvinnolaboratorium för utlevande lekar och smutsigt begär, på en plats som sägs vara ”i helvetet, i Bullerbyns mörka källare, bortom Disneyland”.
De tre skådespelarna i avdelning14 – Petra Fransson, Pia Örjansdotter och Sandra Huldt – fungerar mycket bra tillsammans. Trots dialogens diskontinuiteter lyckas de ge varje replik ett tydligt sammanhang så att orden aldrig faller livlöst och utan betydelse. Ibland tenderar det dock bli väl teatraliskt, alltför förutsägbart tvära kast mellan det sublima och det hatiska. Bäst blir det när det lekfulla och det gränslösa får ta över. Sandra Huldts framträdande som en vansinnig smetslukande Hans, maniskt vrålande Vill ha mer! Vill ha mer!, är exempelvis oförglömlig.
 

Föreställningen är en enda lång hyperbol barnkammarlek. En rad olika röster tar sig in bland flickorna och återresonerar i deras repliker: de vuxna auktoriteternas röster, moderröstens besvikna förebråelser, den sexualiserande manliga rösten. I lekarna gestalats en rad olika stereotypa situationer, förvrängda: flickorna pendlar mellan förnedring och underkastelse och sadistisk dominans. Vid ett tillfälle tvingas Pia Örjansdotters karaktär dansa på bordet inför de andra två. ”Dansa – annars dödar jag dig.” hotar hennes lekkamrat när hon är ovillig. På bordet åmar hon sig till Britney Spears, exponerad inför publiken och det två dömande blickarna från de båda på scenen betraktande. ”Du ser ut som en utvecklingsstörd när du dansar” säger den ena. ”Tror du att det där är sexigt? Tror du att jag går igång på det där?” säger den andra och flickan på bordet krymper ihop, dansar allt stelare och stelare.
 

Den dystra elektroniska musiken av Erik Christoffersen som då och då bryter in suggererar fram en obehagligt tung stämning, och efter att musiken tystnat blir Inkonstscenens tysta ljudrum ett ark för rösterna att skära genom, dessa röster som smeker och förolämpar, som oförvarnat kastar oss mellan det allra högsta och det lägsta. Det är stundom gastkramande. När den ena anklagar den andra för att bryta mot reglerna (”Vi har tecknat ett avtal – du håller inte avtalet!”) förstår man att det inte bara är barnkammarlekarnas regler, utan även gränserna för vad en flicka får och inte får vara, som har överskridits. När det desperata ropet ”Vem är det som bestämmer? Vem är det som bestämmer?” ekar ut på scenen får man en obehaglig känsla av att det är det instängda kvinnosubjektet anklagande stämma som försöker hitta ut ur sitt psykes svåröverblickbara kamrar.
 

Under den andra halvan av föreställningen blir det spännande när en tydlig modersröst träder in som en oroväckande auktoritet i leken. ”Vi tar hand om dig. Du tycker om att bli omhändertagen.” säger en av flickorna. Och sedan anklagande, hotfullt: ”Jag har svabbat era golv, klappat era rumpor, torkat er i röven. Försöker bara göra som det anstår en mamma, duger visst inte åt småfröknarna!” Plötsligt målas en konkret situation upp – mamman som kommer in till flickans nedsölade rum, vill att hon ska byta om, sätta på sig klänningen: ”Nu jävlar byter du om – har ingen tid för något trams. De väntar på oss!” Med ens tecknas en vardagsrealistisk scen för tittarna; de tidigare lekarna tar karaktären av metaforer, gestaltningar av strider i den lilla flickans inre. En ny scen – fortfarande blott förmedlad genom rollspelen – träder fram ur scenen. Flickan pressas att träda ut ur sitt rum, ut från sitt lilla kvinnolaboratorioum, sin teaterscen – träda ut och ta del av samhällets stora scen. Här krävs det att hon spelar sin roll rätt. Föreställningen når sitt klimax, och den slutar med ett mord. Ett mord är nämligen vad som behövs för att hon ska kunna ta plats i kulturen, för att hon ska lämna sitt slutna flickrum och kunna träda ut i den transparenta världen.



Viola Bao

Rymden



10-årsjubilerande Malmöbaserade Teatr Weimar har med sin språkliga medvetenhet flyttat gränserna för teaterns uttryck och en av deras största succér är Christina Ouzounidis pjäs "Heterofil", om språkets inbyggda fördomar - en föreställning som också visades i SVT. Tre av uppsättningens skådespelare bildade en egen plattform; Avdelning 14, som i helgen och i kväll gästspelar på teater Galeasen i Stockholm med sin föreställning "Danse Macabre Piggies" där scenkonstkollektivet SUTODA står för ljus och "regiöga".

​

Tre flickor i bahytter, ni vet såna där amish-mössor, runt ett bord med saft och sugrör, bulliga stjärnheliumballonger i båge men allt runt omkring är svart och mörkt i Jenny Ljungbergs kostym och scenrum. Är de tre sago-flickor, här finns en Greta, en Hans och en häxa, eller är de barn instängda i en källare? De leker små lekar, oftast grymma, om närhet och kärlek, mat och kön. Man rörs, skrattar, ryser, vämjs och förfäras.
De tre, Sandra Huldt, Petra Fransson och Pia Örjansdotter kan det här med att vistas i ett osäkert teatralt rum, där språk och relationer opererar glidande och försåtligt med fullkomligt supernaturliga tonfall i en dunkel kontext. I "Heterofil" firade de triumfer, och Petra Fransson tog med auktoritet sig an Elfriede Jelineks "Rosamunde" häromåret. En speciell fusion mellan språk och tanke, kropp och gegg - och så även här. Nu är kanske författaren Sara Tuss Efrik inte riktigt i klass med vare sig Jelinek eller för den delen Ouzounidis, men vad kan man begära?
Ett slags gurlesk, men som avdelning 14 med sällsynt scenisk intelligens tar ett steg vidare ut ur flickrummet, in i nåt vuxet och nåt rätt läskigt.



Maria Edström

Kulturnytt SR